|
|
|
|
|
Kyrkomötet
Tillsyns- och uppdragsutskottets betänkande
2006:7
|
|
|
|
Tystnadsplikt
|
|
|
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas två motioner om tystnadsplikt. I motion 2006:33 föreslås att det ska klargöras vad som gäller för diakonernas tystnadsplikt med syfte att låta den vika för en av Svenska kyrkan stadgad anmälningsskyldighet. I motion 2006:48 föreslås en utredning om den absoluta tystnadsplikt som gäller för präster. Utskottet menar att de frågor om tystnadsplikt som tas upp i motionerna behöver bearbetas och föreslår därför att Kyrko-styrelsen får i uppdrag att klargöra de kyrkoordningsreglerade tystnadsplikternas innebörd och omfattning och vid behov återkomma till Kyrkomötet med förslag till ändringar i kyrkoordningen. Läronämnden har yttrat sig.
Utskottets förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar att med anledning av motionerna 2006:33 och 2006:48 uppdra till Kyrkostyrelsen att klargöra de kyrkoordningsreglerade tystnadsplikternas innebörd och omfattning och vid behov återkomma till Kyrkomötet med förslag till ändringar i kyrkoordningen.
Redogörelse för ärendet
Motionerna
Motion 2006:33 av Carina Hallesten Hansson m.fl., Diakoners tystnadsplikt och anmälningsskyldigheten
Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att utreda och klargöra vad som gäller för diakonernas tystnadsplikt med syfte att låta den vika för en av Svenska kyrkan stadgad anmälningsskyldighet.
Motion 2006:48 av Margareta Carlenius, Tystnadsplikt – för konfidentens skull
Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att tillsätta en utredning om den absoluta tystnadsplikten.
Läronämnden
Läronämnden har yttrat sig över motionerna 33 och 48. Yttrandet Ln 2006:12y är fogat till betänkandet som bilaga 1.
Utskottet
Bakgrund
Olika slags tystnadsplikt inom Svenska kyrkan
I kyrkoordningen finns bestämmelser om tre slags tystnadsplikt:
♦ Biskopars och prästers absoluta tystnadsplikt vid bikt och enskild själavård enligt 30 kap. 3 § respektive 31 kap. 9 § kyrkoordningen. Bestämmelserna är likalydande.
♦ Diakonernas tystnadsplikt vid själavårdande samtal enligt 32 kap. 9 § kyrkoordningen.
♦ Ledamöternas försäkran med förbud att yppa vad som förekommit vid överläggningar hos domkapitlet, 9 kap. 9 §, hos Ansvarsnämnden för biskopar 14 kap. 7 § och hos Överklagandenämnden, 16 kap. 6 §.
Som en parallell till den nämnda tystnadsplikten för biskopar, präster och diakoner finns även bestämmelser i kyrkoordningens kapitel 54 om undantag för offentlighet för handlingar. Där sägs i 1 § att det råder förbud mot att röja sådana uppgifter som har anförtrotts en biskop eller präst under bikt eller enskild själavård och uppgifter som har anförtrotts en diakon under själavårdande samtal.
Det finns i viss utsträckning lagreglerad tystnadsplikt som gäller för kyrkligt anställda. T.ex. gäller tystnadsplikten enligt 15 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning. Den tystnadsplikten gäller alltså för dem som arbetar inom familjerådgivning med kyrkligt huvudmannaskap.
Det finns också två slags tystnadsplikt av inomkyrklig karaktär som inte är reglerade i kyrkoordningen.
För alla anställda finns en kollektivavtalsreglerad tystnadsplikt. I punkt 21 i bilaga 3 till Kyrkans avtal 05 sägs att ”alla arbetstagare har tystnadsplikt om uppgifter som erhållits, vid församlings- och personalvård avseende personliga och känsliga uppgifter om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att personen i fråga eller någon närstående lider men avseende personliga och känsliga uppgifter”. Eftersom den kollektivavtalsreglerade tystnadsplikten gäller alla anställda omfattas naturligtvis även präster och diakoner av denna tystnadsplikt.
Det förekommer även en tystnadspliktsförbindelse för frivilliga medarbetare. Ett formulär för en sådan förbindelse avseende tystnadsplikt om enskildas personliga förhållanden har utarbetats av Församlingsförbundet.
Prästs tystnadsplikt
I 31 kap. 9 § kyrkoordningen anges att den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som präst har tystnadsplikt i fråga om uppgifter som han eller hon därvid har fått veta under bikt eller enskild själavård. Kyrkoordningens bestämmelser om vad tystnadsplikten omfattar överensstämmer helt med vad som föreskrevs i 36 kap. 1 § kyrkolagen (1992:300). Kyrkolagen ändrades år 1997 då det tidigare begreppet ”själavårdande samtal” ersattes av ”enskild själavård”. Begreppet själavårdande samtal infördes i regleringen av tystnadsplikten med den lag (1979:926) om tystnadsplikt för präst inom Svenska kyrkan som trädde i kraft den 1 januari 1981. När lagförslaget behandlades av 1979 års kyrkomöte anförde Kyrkolagsutskottet i sitt betänkande (KL 1979:1) att ”uttrycket själavårdande samtal är vagt men avser att täcka alla upplysningar som en präst erhåller vid samtal med enskilda under sådana omständigheter att tystnad kan anses ha förutsatts av den som kommit i kontakt med prästen”.
Ändringen i kyrkolagen från ”själavårdande samtal” till ”enskild själavård” gjordes på begäran av 1996 års kyrkomöte (CsSkr 1996:4, 2KL 1996:2, kskr 1996:1). Till grund för Kyrkomötets beslut fanns ett inomkyrkligt utredningsarbete vars resultat redovisades i betänkandet Prästens tystnadsplikt (Svenska kyrkans utredningar 1995:4).
I betänkandet angavs att den teologiska grunden för tystnadsplikten står att finna dels i prästens funktion som förmedlare av syndernas förlåtelse till den biktande, dels i uppfattningen att den bekända och förlåtna synden för alltid är utplånad och därmed inte kan bli föremål för vidareförande. Vidare menade man att med tanke på den frekvensmässigt sett svaga ställning som bikten har i Svenska kyrkan i dag är det viktigt att andra kontakter med präst än formell bikt skyddas av tystnadsplikten. Andra former av enskild själavård kan anses ha sitt historiska ursprung i det samtal och den vägledning som ofta omgivit själva bikten.
Vad som avses med bikt framgår av 21 kap. kyrkoordningen. En frågeställning för utredningen gällde ”gränsdragningen mellan själavårdande samtal och ett ’vanligt’ samtal och den svårighet som den absoluta tystnadsplikten för en präst kan innebära för en adekvat arbetsinsats för denne.” Centralstyrelsen konstaterade i skrivelsen till 1996 års kyrkomöte att utredningens förslag att införa begreppet ”enskild själavård” som en precisering av när tystnadsplikten skulle gälla hade fått stöd vid remissbehandlingen. Samtidigt noterades i skrivelsen att flera remissinstanser pekat på att det fortfarande fanns gränsdragningsproblem och i något fall efterfrågades preciseringar. Centralstyrelsen menade att det ligger i sakens natur att det inte är möjligt att nå fram till exakta definitioner och preciseringar. ”Vi menar att det som framförts av utredningen ändå så långt möjligt klargör vad som avses.” Med enskild själavård avses själavårdande samtal som sker under avskildhet i ett personligt möte mellan en biskop/präst och en konfident (dvs. den som har det själavårdande samtalet med biskopen/prästen). Det kan också vara fråga om flera konfidenter med ett gemensamt problem. I begreppet enskild själavård ligger att det är fråga om personliga förhållanden som berör den som samtalar med en biskop eller präst. På en punkt gjorde Centralstyrelsen en annan bedömning än utredningen av tystnadspliktens räckvidd. Utredningen menade att om en person ringer telefonjouren upprepade gånger och talar med olika präster är det inte fråga om den typ av personlig relation som är utmärkande för den enskilda själavården. De som samarbetar inom jourverksamheten borde i sådana fall kunna samråda och den allmänna församlingsvårdssekretessen skulle gälla. Centralstyrelsen ansåg att telefonsjälavård skulle omfattas av den absoluta tystnadsplikten. Kyrkomötet gjorde ingen annan bedömning när det fattade sitt beslut.
Den i kyrkoordningen reglerade tystnadsplikten har stöd av föreskrifterna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken om vittnesförbud. Rättegångsbalken innehåller ett förbud för domstolarna att höra den som är präst inom ett trossamfund som vittne i fråga om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård. Samtidigt som begreppet ”enskild själavård” ersatte ”själavårdande samtal” i kyrkolagens föreskrifter om prästs tystnadsplikt gjordes motsvarande terminologiska förändring i rättegångsbalken.
Diakons tystnadsplikt
Någon särskild reglering av diakons tystnadsplikt fanns inte före kyrkoordningens ikraftträdande. Då gällde istället för diakoner och alla andra inom församlingsarbetet föreskrifterna i 7 kap. 33 § sekretesslagen (1980:100) om sekretess i Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet.
I 32 kap. 9 § kyrkoordningen sägs att den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som diakon har tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon därvid har fått veta under själavårdande samtal. I kyrkoordningsskrivelsen till 1999 års kyrkomöte (CsSkr 1999:3) föreslogs att diakonens tystnadsplikt i likhet med prästens skulle avse ”enskild själavård”. Ändringen till ”själavårdande samtal” hörde samman med när att diakonens tystnadsplikt inte är riktigt densamma som prästens. Därför menade man att det skulle öka tydligheten i bestämmelserna om man för de olika tystnadsplikterna valde att använda olika begrepp. (2 KL 1999:3).
Till skillnad mot vad som gäller beträffande prästens absoluta tystnadsplikt anges i kyrkoordningens bestämmelser om diakonens tystnadsplikt tre olika förhållanden som helt eller delvis kan upphäva tystnadsplikten. För det första kan den person som man talat med medge att en uppgift lämnas ut. För det andra bryts tystnadsplikten om diakonen har ålagts att uttala sig under ed och för det tredje om det föreligger uppgifts-, informations- eller anmälningsskyldighet enligt lag.
Bestämmelserna om diakons tystnadsplikt ändrades och fick sin nuvarande lydelse genom beslut av 2003 års kyrkomöte (KsSkr 2003:7, Kr 2003:2, KmSkr 2003:12). Ändringen avsåg bestämmelserna om när tystnadsplikten kan brytas. I den ursprungliga lydelsen av 32 kap. 9 § angavs att tystnadsplikten inte gällde om diakonen enligt lag ålagts att uttala sig under ed eller om det förelåg uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. Den ändring som beslutades av 2003 års kyrkomöte avsåg ett förtydligande av i vilka fall en diakon, trots sin tystnadsplikt, får röja en uppgift som har anförtrotts vid själavårdande samtal. Den skyldighet som kan föreligga enligt lag att i vissa fall röja uppgifter kan vara av olika slag. Därför gjordes bestämmelsen mer generell.
I 14 kap. 1 § andra stycket socialtjänstlagen finns bestämmelser om att anställda hos myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detsamma gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. I första stycket i den nämnda paragrafen sägs att var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.
När bestämmelserna om diakonens tystnadsplikt utformades under 1999 års kyrkomöte gjordes bedömningen att anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen mycket väl skulle kunna omfatta diakoner som i Svenska kyrkan arbetar med barn- och ungdomsverksamhet (2KL 1999:2). Detta var bakgrunden till att bestämmelsen om undantag från tystnadsplikten ursprungligen fick den tidigare redovisade utformningen.
Andra kyrkolagsutskottet vid 1999 års kyrkomöte antog att anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen skulle kunde gälla för diakoner. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för bl.a. verksamhet inom socialtjänsten. År 2004 gav Socialstyrelsen ut handboken Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn. Den är klassificerad som en publikation inom området Stöd för rättstillämpning och handläggning. Där redovisas vad som avses med yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet i föreskrifterna om anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen. Där anges att med yrkesmässig verksamhet avses i Socialstyrelsens allmänna råd sådan verksamhet som bedrivs kontinuerligt och i förvärvssyfte. Beträffande verksamhet som bedrivs av trossamfund sägs följande:
Svenska kyrkan är sedan den 1 januari 2000 ett lagligen reglerat trossamfund vars verksamhet framgår av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan. Verksamheten består enligt 4 § andra stycket i att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission, vilket inte bedrivs i förvärvssyfte. Andra trossamfunds motsvarande verksamhet torde inte heller bedrivas i förvärvssyfte. Svenska kyrkan och andra trossamfund och där anställda torde därför endast omfattas av rekommendationen i 14 § första stycket SoL.
Den barn- och ungdomsverksamhet med kyrklig huvudman som drivs med tillstånd av länsstyrelse eller kommun har dock anmälningsskylighet.
Överväganden
I motionerna 2006:33 och 2006:48 tas upp frågor om den kyrkoordningsreglerade tystnadsplikten för diakoner respektive för präster. Vi menar att de frågor som tas upp i de båda motionerna är av stor och central betydelse för dem som vänder sig till kyrkans präster och diakoner i själavårdande och personliga ärenden. De är också viktiga för de personer som genom uppdrag inom kyrkans vigningstjänst har ålagts ett särskilt ansvar för själavården. Det ansvaret innebär också en förpliktelse att bl.a. genom tystnadsplikten upprätthålla ett förtroende för kyrkans själavård.
Oavsett regelsystemet kommer det alltid att finnas svåra gränsdragningsproblem när det gäller att tillämpa bestämmelserna om tystnadsplikt. Detta gör det nödvändigt att det hela tiden finns en medveten reflektion kring frågorna om tystnadspliktens innebörd och omfattning. I vissa situationer kan det också finnas skäl att se över hur bestämmelserna är utformade.
Vi är inte beredda att nu ta ställning till om det finns anledning att ändra kyrkoordningens bestämmelser om tystnadsplikt. Däremot menar vi att det som framförs i motionerna 2006:33 och 2006:48 pekar på att det finns behov att närmare belysa frågor om tystnadspliktens innebörd och räckvidd. Det kan noteras att även Svenska kyrkans överklagandenämnd i sin verksamhetsberättelse 2005 menar att det kan finnas anledning att överväga en precisering av omfattningen av den absoluta tystnadsplikten.
Mot bakgrund av det vi här anfört föreslår vi att Kyrkostyrelsen får i uppdrag att klargöra de kyrkoordningsreglerade tystnadsplikternas innebörd och omfattning och vid behov återkomma till Kyrkomötet med förslag till ändringar i kyrkoordningen. I det arbetet bör bl.a. de frågor som tas upp i de båda motionerna belysas. Även bestämmelserna i 54 kap. 1 § kyrkoordningen om själavårdssekretess bör finnas med i arbetet då dessa bestämmelser är nära relaterade till tystnadsplikten.
Vi delar Läronämndens bedömning i yttrandet LN 2006:12y att det är av yttersta vikt att hela begreppet tystnadsplikt, dess olika nyanser och tillämpningsområden blir föremål för klargörande. I arbetet med frågorna om tystnadsplikten behöver också uppmärksammas det som Läronämnden framför i sitt yttrande om prästens tystnadsplikt som identitetsmässigt grundläggande både för prästen och kyrkan. För den händelse man finner anledning att ändra bestämmelserna om prästernas tystnadsplikt måste man uppmärksamma den överens-stämmelse som nu finns mellan kyrkoordningens bestämmelser och rättegångsbalkens föreskrifter om när en präst inte får höras som vittne.
Uppsala den 28 september 2006
På Tillsyns- och uppdragsutskottets vägnar
Erna Arhag
Närvarande: Erna Arhag, ordförande, Margareta Carlenius, Göte Karlsson, Birgitta Halvarsson, Sigvard Raask, Solveig Ininbergs, Jan-Olof Grönlund, Gunnel Wingård Mellqvist, Sten Elmberg, Sven E Kragh, Lennart Kjellin, Hans-Olof Andrén, Torbjörn Bolander, Jan Erik Ågren och Åke Blomqvist
Biskoparna Hans-Erik Nordin och Christina Odenberg har deltagit i utskottets över-läggningar.
Bilaga 1
|
|
|
|
Kyrkomötet
Läronämndens yttrande
2006:12y
|
|
|
|
Om tystnadsplikten
|
|
|
Läronämnden har getts tillfälle att yttra sig över motionerna 2006:33 och 2006:48.
Läronämnden konstaterar att om Kyrkostyrelsen får i uppdrag att utreda och klargöra vad som gäller för diakonernas tystnadsplikt, så är det av yttersta vikt att hela begreppet tystnadsplikt, dess olika nyanser och tillämpningsområden blir föremål för klargörande.
Läronämnden har tidigare – i ett annat sammanhang (LN 1996:15) – understrukit att ”prästens tystnadsplikt är identitetsmässigt grundläggande både för prästen och kyrkan”, vilket gör det angeläget att klargöra hur olika dimensioner av tystnadsplikten skall förstås så att människors förtroende för kyrkan – och för biktens absoluta särställning – inte rubbas.
Uppsala den 23 augusti 2006
På Läronämndens vägnar
Claes-Bertil Ytterberg
Närvarande: Biskop Claes-Bertil Ytterberg, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Martin Lind, biskop Erik Aurelius, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Carl Axel Aurelius, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Tony Guldbrandzén, biskop Hans Stiglund*, biskop Lennart Koskinen, biskop Caroline Krook, Edgar Almén, Astrid Andersson Wretmark, Curt Forsbring, Cristina Grenholm, Fredrik Lindström och Jesper Svartvik.
* Ej närvarande vid betänkandets slutjustering   
|
